Mycket för min egen skull, men även för att tydligt visa vem jag är och vad jag står för för andra. Dagens kommunikation sker allt för ofta i blindo. Anonymiteten skapar en illusion av trygghet och därmed en aldrig sinande flod av dynga. I vissa fall kan denna möjlighet vara god, ibland till och med nödvändig. Men när den används som ett småsint, småborgerligt sätt att uttrycka saker man inte vågar stå för inför exempelvis sina arbetsgivare blir de en en sorglig påminnelse om den feghet som präglar vår tid. Vi gnäller, men vi är för rädda för att förlora våra jobb, vårt anseende i byn. Därför sker heller inte någon förändring.
Så, här är jag:
Jag heter alltså Tobias Glad. Därav namnet på bloggen. Jag är numer inne på mitt trettiotredje år. Jag lever på ön Mörkö i Himmerfjärden utanför Södertälje. Livnär mig som miljöterapeut(en konstig titel jag förärats efter lite utbildning inom området LSS och neuropsykiatri). Jag föddes på Västerås BB den adertonde september 1978. Växte upp i en familj med en syster, mor och far samt hund. Min omgivning var under den första delen av mitt liv ganska politiskt präglad och några av mina första minnen är röda fanor ovanför mitt huvud då mina föräldrar satt mig i vagnen under demonstrationer. Hursomhelst, jag hade en trygg uppväxt. Släkten i i Västerbotten och ett stort intresse för fiskekonsten gjorde att jag spenderade mycket tid uppåt i landet. Skolan var för mig ett nödvändigt ont. Jag var inte på något sätt dålig i skolan, jag presterade nog trots allt ganska bra. Men det jag fick lära mig från skolbänken intresserade mig sällan.
Musiken blev ett verktyg för mig att under tonåren kanalisera den hormonstyrda ilska jag kände gentemot omvärlden och de orättvisor jag med naiva ögon målat upp för mig själv. Vi spelade argt och vi spelade hårt. Vi gapade oss hesa under den större delen av tonåren.
Jag var vid sidan av musiken en sökare både andligt och politiskt. Jag läste allt jag kom över inom dessa två områden. Politiskt gjorde jag nog vad som förväntades när man spelade punk under mitten av nittiotalet. Jag hamnade i det politiskt korrekta, antiintellektuella vänsterträsket. Jag spottade klyschor, just som de flesta gör under dessa år. Andligheten tog aldrig riktigt form under denna tid. Jag visste att jag trodde på något men skyddade mig mestadels bakom agnostikermuren utåt. Någonstans omkring myndigförklarandet av oss navelskådande vänner delade livet upp det gäng som så länge präglat min tillvaro. Jag blev utbildad datornörd, jobbade med medieproduktion både som anställd och som egen företagare samt gjorde däremellan en avstickare på länsstyrelsen i Västmanland.
Under denna resa hade livet placerat mig i Uppsala. Här upplevde jag någon form av livskris vilket kom att helt omkullkasta min syn på tillvaron. Min mor fick cancer, jag hade ett jobbigt uppbrott med min dåvarande sambo och min firma gick åt skogen i samband med någon form av utmattning efter allt som hände. Såhär i efterhand kan jag utan tvekan peka på denna tid som den viktigaste jag hittills upplevt. Jag vaknade till liv och började se världen med andra ögon.
Mina prioriteringar i livet ändrades, från någon form av karriärism, samma typ som verkar drabba många uppväxta i arbetarhem men som under tiden genomlidit någon form av klassresa genom föräldarnas val i livet, till en mer pragmatisk uppskattning av livet som det faktiskt är. Jag insåg att jag inte ville spendera min tid bakom en datorskärm. Jag insåg att jag behövde människor. Sagt och gjort, jag träffade min blivande fru, flyttade till Järna och började vikariera som vårdare på olika LSS-boenden i trakten. Såsmåningom förärades jag med utbildning och titel. Vi fick barn, vi köpte radhus, sålde radhus och sedan flyttade ut på landet. Den andlighet som under min lilla kris blev min räddning utkristalliserades till en tydlig hednisk världsbild, präglad av de många sagor och historier om makter och väsen jag hört som barn och tonåring. Jag gjorde ett tappert försökt att hitta trosfränder i dåvarande Sveriges Asatrosamfund men insåg snart att den bild som gavs inte stämde överens med min. Jag sökte något som låg närmre min mormors berättelser om småfolk på gården i Västerbotten, de lutade sig mer mot eddaistiska verser och präglades mer av nationalromantikens asar, blixtar och dunder. Mycket kan sägas om Järna, antroposofernas högborg här i Sverige. Men här är högt i tak och tack vare många långa samtal med kollegor och vänner där jag fått lov att testa min tro mot andras cementerades min tro på en traditionell nordisk hedendom och jag hamnade i Samfälligheten för nordisk sed trots en viss ovilja mot att organisera denna tro.
Denna period har givetvis även förändrat många av mina ideologiska tankar. Kvar finns mitt sociala patos och min frihetstörst. Utbytt är den naiva 68-vänsterns prägel. Jag tror på en naturlig ordning, jag tror på rättvisa, jag tror att rätten till ett värdigt och självvalt liv är okränkbar, jag tror på heder och jag tror att moral, rätt använd, är något av det viktigaste vi har. Tolstoj sade en gång “Den moderna staten är ingenting annat än en sammansvärjning för att utnyttja men framför allt för att demoralisera dess medborgare. Jag förstår moraliska och religiösa lagar som inte är bindande för alla men som leder framåt och ger löften om en mera harmonisk framtid, jag känner konstens lagar, som alltid bringar lycka. Men politiska lagar förefaller mig som så vidunderliga lögner att jag inte kan inse hur någon av dem kan vara bättre eller sämre än någon av de övriga … Hädanefter skall jag aldrig tjäna någon regering någonstädes.” Jag kan inte annat än hålla med…
Livet självt leder mig
19 05 2011 kl 3:37 e m
Jag kunde faktiskt ana mig till en viss antroposofkoppling, även om jag ärligt talat inte riktigt hajat vad antroposofin egentligen går ut på. Herr Nilsson vars blogg jag har för mig att jag tipsade om förut (http://mnmlsmn.blogspot.com/) kommer från en sådan bakgrund från just Järna.
Hur kommer det sig att du väljer att vara så öppen och personlig? Är det ett sätt att gardera sig mot påhopp liknande det tidigare i våras, eller för att kunna komma läsare “närmare”?
19 05 2011 kl 6:55 e m
Nja, jag är ju inte någon expert på antroposofi jag heller. Men eftersom man nu är gift med en dotter till en av de äldsta antisfamiljerna i järna så har man väl lärt sig något. Jag kan sympatisera med utvalda delar i denna tankeskola. Framförallt när det kommer till pedagogik och vård. Enkelt förklarat är det en holistisk tanke där man tar minst lika stor hänsyn till
de andliga bitarna hos en människa som till den rent fysiska. Dvs, man anser att även i en person med grav autism kan man möta en frisk individ. Detta är förstås applicerbart på redan sk friska indider också. Nåja..Nu börjar det redan bli trassligt. Men för att tydliggöra, jag är ingen antroposof. Det finns tankar här som ligger galaxer från mig själv, i vissa fall finner jag dem ganska skrämmande.
Jag skulle säga att min öppenhet beror på flera saker. En av dem är absolut en gardering mot liknande händelser. En annan är den som jag skrev i början av inlägget. Anonymt gnäll har tas inte på allvar.
Sedan är det förstås inte så dumt om folk bättre vet vem jag är när jag skriver även om min läsarskara är hyfsat liten.