Från och med idag är min nya adress http://www.tobiasglad.se/blogg.
Saker och ting lära vara lite röriga under flytten men förhoppningsvis blir det väl lite ordning såsmåning om…
Författararkiv: gladsheim
Begreppet moral
Jag talar ofta om vikten av ett moraliskt leverne både i privata samtal men även i mitt proffessionella liv. Tillämpligt bör då vara att reda ut begreppet, eller framförallt, vad jag personligen menar med begreppet då det idag används med många olika meningar.
Ursprungsbetydelsen torde vara känt för många, dvs ett sedligt leverne. Passande kan tyckas för en anhängare av nordisk sed. Seden har givetvis sett annorluna ut bland olika folk och nationer. Moralen har där varit det nät som bundit människorna samman. På grund av de många skillnader kulturer emellan kan det tyckas vara opassande att tala om moral som ett enhetligt begrepp för att beskriva detta fenomen. Moral bör dock ses som ett allmänmänskligt begrepp fullt formbart efter rådande sed och bruk
Så, för att återgå till mitt metaetiska svammel bör vi alltså först konstatera att egoism är inkompatibelt med moral. Moralism är exempelvis en vanlig beskyllning i negativ mening framförallt i liberala läger. Det objektivistiska arvet präglar vårat samhälle mycket tydligt. Här kan man hävda att även dessa Randianska lärljungar följer en egen moralisk kompass. Jag påstår dock att en sed är en sed först då den sätts i relation till omvärlden. Att sätta sitt egenintresse först är inte ett sedligt leverne. Det är själva källan till ondska.
Att älska sin familj, sin fru, sina barn är inga konstigheter. Inte heller att vi ställer upp i vått och torrt för våra vänner. Att däremot ge av sig själv till okända människor. Att hålla upp dörren för någon, eller att dela med sig av det man har till en bättre behövande är en kärlekshandling som kräver ett större offer. Förmågan att ge sitt liv för en idé. Detta är en förutsättningslös kärlek som går utanför det materialistiska planet. Moralen är med dessa mått själva grundstenen för kärlek. Moral ÄR kärlek. Den ickeerotiska eller vänskapliga. Detta bör vara grunden för vårat samhälle. Istället råder en allt tydligare egocentrism som atomiserar individen till den grad att bara den materiella erotiska kärleken finns kvar. Oegenyttan uttryckt i handling blir förspelet till ett taskigt fylleknull efter en blöt kväll på krogen. Jag vill dock påpeka att jag på intet sätt bespottar denna erotiska kärlek. Tvärtom, jag hyllar dess livsgivande kvaliteter och den njutning den ger. Men utan agape, den osjälviska kärleken, förvandlas den erotiska akten till ett egoistiskt tidsfördriv. Moral är alltså kärlek, och kärlek är alltid en hederssak.
Vi tar det igen: En ny presentation av mig själv.
Mycket för min egen skull, men även för att tydligt visa vem jag är och vad jag står för för andra. Dagens kommunikation sker allt för ofta i blindo. Anonymiteten skapar en illusion av trygghet och därmed en aldrig sinande flod av dynga. I vissa fall kan denna möjlighet vara god, ibland till och med nödvändig. Men när den används som ett småsint, småborgerligt sätt att uttrycka saker man inte vågar stå för inför exempelvis sina arbetsgivare blir de en en sorglig påminnelse om den feghet som präglar vår tid. Vi gnäller, men vi är för rädda för att förlora våra jobb, vårt anseende i byn. Därför sker heller inte någon förändring.
Så, här är jag:
Jag heter alltså Tobias Glad. Därav namnet på bloggen. Jag är numer inne på mitt trettiotredje år. Jag lever på ön Mörkö i Himmerfjärden utanför Södertälje. Livnär mig som miljöterapeut(en konstig titel jag förärats efter lite utbildning inom området LSS och neuropsykiatri). Jag föddes på Västerås BB den adertonde september 1978. Växte upp i en familj med en syster, mor och far samt hund. Min omgivning var under den första delen av mitt liv ganska politiskt präglad och några av mina första minnen är röda fanor ovanför mitt huvud då mina föräldrar satt mig i vagnen under demonstrationer. Hursomhelst, jag hade en trygg uppväxt. Släkten i i Västerbotten och ett stort intresse för fiskekonsten gjorde att jag spenderade mycket tid uppåt i landet. Skolan var för mig ett nödvändigt ont. Jag var inte på något sätt dålig i skolan, jag presterade nog trots allt ganska bra. Men det jag fick lära mig från skolbänken intresserade mig sällan.
Musiken blev ett verktyg för mig att under tonåren kanalisera den hormonstyrda ilska jag kände gentemot omvärlden och de orättvisor jag med naiva ögon målat upp för mig själv. Vi spelade argt och vi spelade hårt. Vi gapade oss hesa under den större delen av tonåren.
Jag var vid sidan av musiken en sökare både andligt och politiskt. Jag läste allt jag kom över inom dessa två områden. Politiskt gjorde jag nog vad som förväntades när man spelade punk under mitten av nittiotalet. Jag hamnade i det politiskt korrekta, antiintellektuella vänsterträsket. Jag spottade klyschor, just som de flesta gör under dessa år. Andligheten tog aldrig riktigt form under denna tid. Jag visste att jag trodde på något men skyddade mig mestadels bakom agnostikermuren utåt. Någonstans omkring myndigförklarandet av oss navelskådande vänner delade livet upp det gäng som så länge präglat min tillvaro. Jag blev utbildad datornörd, jobbade med medieproduktion både som anställd och som egen företagare samt gjorde däremellan en avstickare på länsstyrelsen i Västmanland.
Under denna resa hade livet placerat mig i Uppsala. Här upplevde jag någon form av livskris vilket kom att helt omkullkasta min syn på tillvaron. Min mor fick cancer, jag hade ett jobbigt uppbrott med min dåvarande sambo och min firma gick åt skogen i samband med någon form av utmattning efter allt som hände. Såhär i efterhand kan jag utan tvekan peka på denna tid som den viktigaste jag hittills upplevt. Jag vaknade till liv och började se världen med andra ögon.
Mina prioriteringar i livet ändrades, från någon form av karriärism, samma typ som verkar drabba många uppväxta i arbetarhem men som under tiden genomlidit någon form av klassresa genom föräldarnas val i livet, till en mer pragmatisk uppskattning av livet som det faktiskt är. Jag insåg att jag inte ville spendera min tid bakom en datorskärm. Jag insåg att jag behövde människor. Sagt och gjort, jag träffade min blivande fru, flyttade till Järna och började vikariera som vårdare på olika LSS-boenden i trakten. Såsmåningom förärades jag med utbildning och titel. Vi fick barn, vi köpte radhus, sålde radhus och sedan flyttade ut på landet. Den andlighet som under min lilla kris blev min räddning utkristalliserades till en tydlig hednisk världsbild, präglad av de många sagor och historier om makter och väsen jag hört som barn och tonåring. Jag gjorde ett tappert försökt att hitta trosfränder i dåvarande Sveriges Asatrosamfund men insåg snart att den bild som gavs inte stämde överens med min. Jag sökte något som låg närmre min mormors berättelser om småfolk på gården i Västerbotten, de lutade sig mer mot eddaistiska verser och präglades mer av nationalromantikens asar, blixtar och dunder. Mycket kan sägas om Järna, antroposofernas högborg här i Sverige. Men här är högt i tak och tack vare många långa samtal med kollegor och vänner där jag fått lov att testa min tro mot andras cementerades min tro på en traditionell nordisk hedendom och jag hamnade i Samfälligheten för nordisk sed trots en viss ovilja mot att organisera denna tro.
Denna period har givetvis även förändrat många av mina ideologiska tankar. Kvar finns mitt sociala patos och min frihetstörst. Utbytt är den naiva 68-vänsterns prägel. Jag tror på en naturlig ordning, jag tror på rättvisa, jag tror att rätten till ett värdigt och självvalt liv är okränkbar, jag tror på heder och jag tror att moral, rätt använd, är något av det viktigaste vi har. Tolstoj sade en gång ”Den moderna staten är ingenting annat än en sammansvärjning för att utnyttja men framför allt för att demoralisera dess medborgare. Jag förstår moraliska och religiösa lagar som inte är bindande för alla men som leder framåt och ger löften om en mera harmonisk framtid, jag känner konstens lagar, som alltid bringar lycka. Men politiska lagar förefaller mig som så vidunderliga lögner att jag inte kan inse hur någon av dem kan vara bättre eller sämre än någon av de övriga … Hädanefter skall jag aldrig tjäna någon regering någonstädes.” Jag kan inte annat än hålla med…
Livet självt leder mig
Waitin” around to die
Detta kan vara en av de bästa låtarna som gjorts. Snyftar varje gång jag hör den. Om och om igen…
Sometimes I don’t know where this dirty road is taking me
Sometimes I can’t even see the reason why
I guess I keep on gamblin’, lots of booze and lots of ramblin”
It’s easier than just a-waitin” ’round to die
One-time friends I had a ma, I even had a pa
He beat her with a belt once cause she cried
She told him to take care of me, she headed down to Tennessee
It’s easier than just a-waitin” ’round to die
I came of age and found a girl in a Tuscaloosa bar
She cleaned me out and hit it on the sly
I tried to kill the pain, I bought some wine and hopped a train
Seemed easier than just a-waitin” ’round to die
A friend said he knew where some easy money was
We robbed a man and brother did we fly
The posse caught up with me, drug me back to Muskogee
It’s two long years, just a-waitin” ’round to die
Now I’m out of prison, I got me a friend at last
He don’t steal or cheat or drink or lie
His name’s codeine, he’s the nicest thing I’ve seen
Together we’re gonna wait around and die
Det hedniska Sverige
Att diskutera religion är alltid känsligt. Religionen är något vi bär i hjärtat, något som präglar vår identitet ofta i högre grad än både ideologi och filosofi. Därför finns det ofta anledning att lägga band på sin iver att kritisera då man hamnar i retoriska utlägg som i längden inte leder någon vart. Att diskutera kristen mytologi med en bibeltrogen eller islam med en bokstavsmuslim är ofta meningslöst. Deras sanning finns ju där i boken och inget kan ändra vad som faktiskt står.
Guds ord punkt slut.
Bland skriftlösa religioner såsom vår nordiska sed eller hedendom torde debattklimatet vara något öppnare och mer tillåtande. Det är dock tveksamt om så är fallet.
Det hedniska Sverige är delat. Vi har utöver de fria blotlagen runt om i riket två samfund som i dessa sammanhang är de intressanta. Det i religiös mening mer liberala Samfundet Forn Sed Sverige(tills alldeles nyligen Sveriges Asatrosamfund) samt det i trosfrågor mer traditionella Samfälligheten för Nordisk Sed som undertecknad råkar vara medlem i. Att klimatet mellan dessa två samfund har varit hyfsat kallt kan nog de flesta inblandade hålla med om. Trots beröringspunkter står vi i många sakfrågor väldigt långt ifrån varandra. Detta kan dock, vill jag hävda, vändas till en styrka istället för till evig träta som så länge innan. Jag är personligen en anhängare av en öppen debatt där man kan angripa varandra på ett sakligt och ärligt sätt. Där vi tillåts uttrycka frågeställningar och där vi kan förvänta oss svar på tal. Detta driver oss till självrannsakan och i längden förhoppningsvis till bättre människor med en vidare insikt om världen.
Jag vill personligen inte bli sammankopplad med shamanistiska övningar i nordisk skrud, inte heller anser jag att Eddan är någon vidare viktig källa för min tro. Jag litar mer på de berättelser som förmedlats mig genom min uppväxt, genom egna upplevelser av makter och väsen. Jag har känner mig inte bekväm med namn som Tor och Freja utan använder hellre olika noanamn för dessa makter. Något som förövrigt varierat beroende på om det är min släkt från norr som talat med mig eller om jag lyssnat på någon från sydligare trakter. Jag har dock högsta respekt för de som lever sitt liv på annat sätt än mitt. Jag tror och hoppas att även mina seder respekteras. Och med detta i åtanke vore det kanske önskvärt att en nytt klimat växte fram. Där vi accepterar dessa olikheter, tillåter oss att diskutera och kanske till och med kan rekommendera varandra i olika sammanhang. Alla människor blir inte målare och jag har för min del ingen förhoppning om att alla ska se på världen såsom jag.
Det är nu jag inser att jag börjar låta som en hippie. Dags att publicera innan bitterheten tar överhand igen. Hej och hå.
Jag hade egentligen tänkt att skriva något om rebeller och
…och om konflikten i Libyen. Jag var själv en av dem som glatt hejade på rebellerna efter medias rapportering. En smått bitter smak börjar dock växa fram i munnen i samma vända som eftertänksamheten växer. Det är något som inte stämmer. Jag kan ana ännu en amerikansk imperialistisk agenda bakom den enade europeiska fronten. FN mandat till trots…
USA har nu klivit ur konflikten och lämnar över till sina vapenbröder på vår egen bakgård. Kritiken mot USA var hård när de utan nämnda mandat gick in i Irak. Denna gång stod dock majoriteten av världens länder bakom en militär aktion. Syftet var från början att bryta de libyska styrkornas luftattacker mot den oppositionella befolkningen genom ett flygförbud. Idag hårdnar dock klimatet och allt fler kritiska röster höjs. Ledarna för BRICS, dvs Ryssland, Kina, Brasilien, Sydafrika och Indien fördömer den våldsamma utvecklingen och pekar på att den ursprunliga resolutionen om en flyförbudszon inte rättfärdigar bruker av militärt våld. Och jag kan hålla med. Europa går nu helt på imperialismens linje och genom våld pådyvlar en ideologi främmande för den libyska majoritet som faktiskt tycks stödja Khadaffi. Kritik mot Khadaffis välde är ju dock givetvis nödvändig och självklar. Förtrycket är allrådande och oppositionella lever farligt. Detta är dock inget som i sig tycks USA i andra länder. Bahrain, Saudiarabien mfl räknas till världens värsta förtryckarstater. I dessa länder finns krafter som vill förändra och demokratisera. Dessa hör vi dock väldigt lite om och kanske har detta att göra med att dessa länder är nära allierade med USA och huserar viktiga amerikanska intressen, både civila och militära. Khadaffis trots mot västerlandet tycks vara den egentliga anledningen till attacken. Hans ovilja att lägga sig platt i fråga om olja och geopolitisk makt. Hans kraftiga försök att ena afrikanska ledare för att skapa en afrikansk motpol till den västerländska maktstrukturen. Socialt sett har Khadaffi lyckats bättre än alla andra afrikanska länder och ligger bara snäppet under europa enligt HDI(FN’s Human Development Index).
Libyen ligger på samma nivå som baltstaterna, polen och portugal och faktiskt bättre än Ryssland.
Hursomhelst, Khadaffi är en galenpanna med megalomaniska drag i våra ögon och borde givetvis göra något annat än att sköta ett land. Jag är dock tveksam till om det ger oss rätten att bomba detta land och dess folk. Vi har helt hamnat i amerikanska intressens ledband. Vår vänster springer samma ärenden som det borgerliga blocket vilket för mig är ett tydligt tecken på att de alla, våra kära riksdagspartier, är olika sidor av samma liberala mynt.
Vi är numer USA och vår identitet präglas allt mer av den antikultur som sprids via medier dagligen. Ryggradslösa, rädda vi.
Ologisk logik
Hörde nyligen på radio vår kära infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd proklamera att hon tänkte riva upp beslutet att avreglera uppkörningen vilken nu ligger under transportstyrelsens ansvar. Denna moderate lilla godbit förklarade med sympatisk stämma att en privatisering av uppkörningen skulle skapa lokala variationer i kvalitet. Att körkortet är en så viktig del av samhället att det vore problematiskt om olika privata aktörer ställde olika krav i olika delar av landet. Jag håller förvisso med men varför, VARFÖR, använder man inte samma logik när det kommer till ÄNNU viktigare samhällsfunktioner såsom vård och kollektivtrafiken?
Grisar kan flyga.
Eller kanske inte. Alla vet att för att flyga behövs vingar. Och är man inte begåvad med denna egenskap behövs någon form av aerodynamiskt hjälpmedel som genererar lyftkraft genom acceleration av luften. Newton kan här vara till viss hjälp. Problemet uppstår när man här försöker frångå fysikens lagar. Nog kan man alltid hoppas på mirakel eller lite indisk levitationsteknik men sannolikheten är ganska stor att många grisar går åt då man försöker sätta sin plan i verket. Det är helt enkelt bäst att hålla sig till en beprövad och bekräftad sanning om man i slutändan vill ha kvar en hyfsad avelsbas. I detta fall Linderödssvin.
Detsamma gäller debattklimatet på internet. Försöker man ge en osanning vingar riskerar man såsmåningom att förlora trovärdighet. Och när man står där på botten av den något branta stegen som sträcker sig upp till ett hedersamt leverne finns det inte många som är beredda att ge en hjälpande hand. Man har, för att referera tidigare exempel, inte många grisar kvar att sälja på marknaden. Och det blir svårt att sköta framtida affärer eftersom den lilla avelsbas man har kvar lider stor risk för inavel vilket ofta resulterar i försvagade individer pga nedsatt immunförsvar och i längden långt mer grava fysiska och psykiska handikapp.
Den senaste tiden har Wikipedia uppmärksammats en del i media. Den ”sanning” som sprids via detta moderna uppslagsverk är ofta långt ifrån den empiriska verkligheten. Detsamma gäller givetvis även bloggar som även de publiceras utan någon vidare källkritisk granskning. Därmed blir vikten av delaktighet än större idag än tidigare. Man får själv ägna sig en del åt att filtrera den information som ges från olika håll. Man får delta i debatter och via erfarenhet skapa sig en balanserad bild av den verklighet som ges.
Som tidig datornörd identifierar jag mig gärna med det i dessa tider uttjatade uttrycket ”Information wants to be free”. Det förutsätter dock en öppenhet gentemot berörda parter och en hårt självkritisk hållning. Finns inte en öppen debatt finns inte heller något information, bara vilseledande despotism.
